Pensionärsremsan och jag!

- Är du inte klok, köper du fortfarande SL biljett till normalpris? frågar min 1½ år yngre väninna Mia.
- Ja det är klart, jag har inte fyllt 65. Jag är ju bara 64.
- Who cares, tror du verkligen att de frågar?
- Jamen, måste jag inte ha ett pensionärskort?
- Frågar dom så ta det som en stor komplimang.

   I två dagar går jag och laddar inför mitt inköp så att orden ska ligga rätt och naturligt i munnen.
Med bestämda steg kliver jag in på Pressbyrån vid Zinkensdamm och närmar mig disken med kassaapparaten.
Bakom ett berg av kanelbullar, bananer och varmkorv döljer sig en liten man med ostasiatiskt påbrå.
- En pensionärsremsa tack, säger jag med övertydlig röst. Rösten tycks eka mellan Svensk Damtidning och Expressens TV- bilaga.
- Det blir 120 krona, tack. Kvitto?
För att verka ett par år äldre fibblar jag ordentligt med kontokortet. Vänder det bakofram och låtsas inte hitta var jag ska stoppa in det.
- Damen har chip, säger mannen och pekar med sin längsta nagel på en liten springa högst upp på apparaten. Tålmodigt visar han den gamla damen till rätta.
   Ja, det där gick ju riktigt bra, tänker jag med en glad hundsuck. Nu ska jag bara ta mig igenom spärren också. Andas djupt, räck fram remsan. Mannen från Uganda är till min förvåning mera intresserad av sin inhemska tidning än av damen med pensionärsremsan. Jag åker därefter tunnelbana till Östermalmstorg, buss 4 till St. Eriksplan. Ingen höjer så mycket som på ett litet ögonbryn och jag känner mig riktigt gammal.
   På nattbussen över Västerbron träffar jag min väninna Maria. Med glädje och viss avsky visar jag upp min pensionärsremsa och frågar om hon vet hur den ser ut med en extra röd rand i kanten.
- Ja det är samma som tonårsbiljetterna.
- Tack för den, nu äntligen förstår jag varför jag inte har fått visa leg på hela dagen.
- Jag är den eviga tonåringen.

Kommentarer är avstängda.

Senaste kommentarer

    webbdesign Primaleve