I två dagar går jag och laddar inför mitt inköp så att orden ska ligga rätt och naturligt i munnen. Med bestämda steg kliver jag in på Pressbyrån vid Zinkensdamm och närmar mig disken med kassaapparaten. Bakom ett berg av kanelbullar, bananer och varmkorv döljer sig en liten man med ostasiatiskt påbrå. - En pensionärsremsa tack, säger jag med övertydlig röst. Rösten tycks eka mellan Svensk Damtidning och Expressens TV- bilaga. - Det blir 120 krona, tack. Kvitto? För att verka ett par år äldre fibblar jag ordentligt med kontokortet. Vänder det bakofram och låtsas inte hitta var jag ska stoppa in det. - Damen har chip, säger mannen och pekar med sin längsta nagel på en liten springa högst upp på apparaten. Tålmodigt visar han den gamla damen till rätta.    Ja, det där gick ju riktigt bra, tänker jag med en glad hundsuck. Nu ska jag bara ta mig igenom spärren också. Andas djupt, räck fram remsan. Mannen från Uganda är till min förvåning mera intresserad av sin inhemska tidning än av damen med pensionärsremsan. Jag åker därefter tunnelbana till Östermalmstorg, buss 4 till St. Eriksplan. Ingen höjer så mycket som på ett litet ögonbryn och jag känner mig riktigt gammal.    På nattbussen över Västerbron träffar jag min väninna Maria. Med glädje och viss avsky visar jag upp min pensionärsremsa och frågar om hon vet hur den ser ut med en extra röd rand i kanten. - Ja det är samma som tonårsbiljetterna. - Tack för den, nu äntligen förstår jag varför jag inte har fått visa leg på hela dagen. - Jag är den eviga tonåringen.

Jag var inte ensam. Jag hade sällskap av 70 härliga kvinnor från hela vårt land. En blandad skara i bästa Tara-åldern. Själv tillhör jag nog enligt passet mera M-åldern, men det är passet det. En del kom från Stockholm, en del från Malmö och en del från Umeå. Vi var alla på väg till Seglarhotellet i Sandhamn för att bli ”nya deckardrottningar”. När det gäller skrivarkurser kan vi anstränga oss hur mycket som helst. Vi struntar i att vi reser ensamma. Alla hittar sin plats och slinker in i gemenskapen direkt. Redan på båten fick vi av Tara en välfylld goodiebag som bl.a. innehöll böcker från våra inspiratörer/lärare Christina Stielli, Barbara Voors och Viveca Sten. Prassel, prassel, tissel, tassel. Nyfikna blickar och mycket leenden. Ann Fredlund presenterade Christina Stielli som själv presenterade sig med orden ”Jag är en enastående mamma som hatar grått hår och läsglasögon.” Sen peppade hon oss om motivation, disciplin och hur vi kommer igång med vårt skrivande. Man måste sätta en deadline när det ska vara klart annars kommer man aldrig igång på allvar. Så sant!

Ann Fredlund, Christina Stielli, Barbara Voors

Hamn i vila

Maria Wells och Carina Jäderström

Viveca Sten

Pizza Hizza

I Alghero på Sardinien finns Les Arenes som gör fantastiskt goda pizzor på en halvmeter och en meter. Tunna pizzor med mycket fyllning. Variationerna är oändliga. Beställer du en meter så får du plats med tre olika fyllningar. Efter en heldag i utflyktsbilen kände vi oss lagom lata för pizza på terassen på vårt hotel San Marco(www.hotelsanmarcoalghero.com). Vi bestämmer oss för en Quattro stagioni, en vegetarisk och en lite mera diffus med lök, ost och ruccola. Allt förpackas i en  enmeter lång, svajig kartong. Pelle utses till kvällens pizzabud och med lätta steg går han de 500 meter som skiljer pizzabagaren från vårt hotell. Med lite tyngre och släpigare steg går han tillbaka med pizzakartong och fem hundar i släptåg. Med en kartong som doftar förföriskt får han omgående strandens och gatans herrelösa hundar efter sig. En tävling utbryter om vem som kan hänga sig kvar längst i de tampar som hänger och slänger från byxan. Blandrasboxern vinner och släpper inte taget förrän han åter når hotelldörren. Då är han en tamp fattigare men pizzan är fortfarande helt intakt. Så här dags tror Pelle att han klarat uppgiften som pizzabud och börjar så smått att pusta ut. Nu väntar bara en hissfärd till tredje våningen. Hissen är upptagen men siffrorna indikerar att den är på väg ner. Under tiden måttar Pelle med kartongen och inser att den kommer inte att gå in på bredden. Ut kommer en, två, tre personer och nu in med pizzan. Efter 50 cm går hissdörren gnisslande igen och kartongen får en kraftig midja och reser sig på högkant. Dörren öppnas automatiskt och nu ett nytt försök. Denna gång hinner 75 cm komma in i hissen innan oliverna målar golvet svartprickigt och ruccolan gör oregelbundna mönster på spegeln. Nu har kartongen fått så många kyssar att det är fullständigt ovidkommande vilken sort du beställde. Pelle har åstadkommit en helt ny smak Pizza Hizza med oliver och ruccola.

Om några dagar kommer ett längre resereportage om Sardinien med tips på bad, shopping, restauranger och utflykter.

Colin Moon, jag, Ingegerd Hedberg, Maggan Lindgren

Dolph Lundgren

Emma Wiklund

Först tar jag en bild på Tina Thörner när hon signerar sin bok 20 år med grussprut i rallycirkusen (www.tinathorner.se). Jag gillar Tina, hon är spontan, modig, härlig och talar en underbar värmländska. Går vidare och fotar en svettig Dolph Lundgren och en skrattande Emma Wiklund. DÅ slår det mig – Tina Thörner ska klart ha en soppatorsk. Vem annars? Hon blir glad och lovar att höra av sig via mail. Jag är på bokmässan och är en del av Mercuri kongress (www.mercurikongress.se) färgglada monter. Colin Moon charmar och signerar, Ingegerd och Maggan säljer böcker, bjuder på hembakade kanelbullar och kaffe. Jag är ”inkastare”, paparazzifotograf och däremellan signerar jag min min kokbok. I de stora montrarna tillhörande Bonnier, Nordstedts, Natur & Kultur och Piratförlaget kokar det av aktiviteter. Författarframträdandena avlöser varandra med intervjuer och signeringar. Köerna ringlar sig långa till Jan Guillou och Camilla Läckberg. I montern för Forma Books går det inte att komma fram, tvärstopp. Anledning; Maria Montazami är på ingång. Avspärrningar och köer värre än vid ett kungabesök. Jag lyckas ta mig runt signeringsdisken och fråga mig inte hur det gick till men plötsligt står jag i en fålla för VIP och pressfotografer. Det är Ulf Elfving, Ola Lauritzson, Ulrika Davidsson, en fotograf och jag. Fotografen sneglar på min kompaktkamera och frågar förvånat hur jag hamnade här. - Lugn jag täcker upp, stå kvar bara, säger han vänligt. Jag bannar mig själv över att jag inte tog med mig min stora Nikon med långtele. Det hade onekligen sett mera proffsigt ut. Personalen i montern kommer fram och frågar vilka jag fotograferar för. Jag sträcker på mig, spänner ögonen i dem och säger med tydlig röst. - För Mercuri och med det lät de sig nöjas. Därefter ser jag ett blont, gungande skepp komma genom folkhavet. Folk viker sig åt sidan och Maria Montazami skrider in i lokalen. Några småtjejer sträcker fram påsar med ostbågar för det har de sett på TV att Marias bror tar med sig till Amerika. Maria och jag är lika långa men hon har alltid sina höga klackar och då når hon lätt 190 cm. Hon syns, både med och utan klackar. Vänligt tar hon mikrofonen och tackar alla för att de väntat på henne. Alla ska få autografer och signering av hennes bok Välkommen hem till Maria Montazami. En timme är avsatt men med tanke på den långa kön lär det nog bli både två och tre timmar. Mässan är till för att knyta nya kontakter och hålla liv i gamla. Jag träffar min duktiga skrivarkurslärare Lotta Lundberg (www.lottalundberg.com). Hon har just kommit ut med sin bok Visklek och har under mässdagarna bl.a. haft högläsning i Betlehemskyrkan och lett samtal med KG Hammar. Jag träffar Marianne Schmidt som lever i södra Tunisien och arrangerar dromedarturer med övernattning i beduintält ute i Sahara (www.levainuet.nu). Hon har även gett ut en bok som heter Dromedarer i Douz där vinsten går till djurfoder. Jag träffar Inga-Lisa snart 90 år som åkt ända till mässan för att ge mig en chokladask som uppmuntran. Tack!

Martina Haag

Henning Mankell

Mario Vargas Llosa

Camilla läckberg

På bokmässan finns ca två milj. boktitlar. Konkurrensen är hård som sten för att få ge ut en bok. Sören Bondeson, lärare på Skrivarakademin, har gett ut en handbok i att skriva en kriminalroman Konsten att döda. Han håller välbesökta seminarier och i publiken finns alla de med sina egna deckardrömmar. Han uppmanar sina lyssnare att tänka nytt. Varje deckare kan inte börja med ett lik i vassen som hittas av en man med hund. Jag säger som Lotta Skriv! Skriv! Skriv! Ge inte upp!

Efter en förmiddag fylld av brottningsmatscher med ekonomiprogrammet SpeedLedger ger jag mig ner på stan för att uträtta en nio punkter lång ärendelista innehållande tunika på Indiska, kamerafodral på Expert, ljuspåsar på Panduro, joggingskor på Stadium, krackelerade glasögon hos Optikern, hortensia på torget, Disigualrea på Samuelssons, skorea på Igor och jeans på Åhlens.

Jag parkerar min röda Crescent utanför Igor och går över till Eggeborns Foto för att leta upp en bra kameraväska till kompactkameran. En dam med rullator svänger upp mot dörren. Jag lägger märke till hennes vackra, korta hår och knallgröna kavaj. Automatiskt håller jag upp dörren för henne. Hon stannar tvärt.

-         Ska du inte in? frågar jag.

-         Var är jag?

-         Du är vid Eggeborns Foto på Vasagatan. Vart ska du?

-         Jag ska till Stora Gatan. Till banken.

Istället för att bara peka ner till vänster och sen höger bestämmer jag mig för att jag ska gå med henne hela vägen för att se till att hon kommer rätt. Jag har ju faktiskt tid och jag vill ”leka löv” och se vart stunden tar mig.

Efter 15 meter har hon redan rammat mina smalben två gånger. Rullatorn är lika mycket på trottoaren som på gatan och jag inser att hon inte ser så bra. Hon stannar och pekar på sitt vänstra öga.

-         Det här ögat är inte äkta men jag har just haft det inne på putsning så det ser nog fint ut, eller hur. I nästa vecka ska jag till Örebro för ev. operation av det andra ögat. Jag är lite orolig för det.

Vi är nu mitt i korsningen av Vasagatan/Stora Gatan då Pelles barnbarn Maria kommer som skjuten ur en kanon. Hon packar upp glas och skålar som hon överlycklig inköpt på Myrorna. Maja-Lova beundrar och känner med händerna på de vackra formerna. Hon tycker vi har så trevligt så hon föreslår att vi ska ta en fika.

-         Hur gammal är du? frågar Maria nyfiket.

-         Jag är född 1923, säger Maja-Lova.

-         Herre Gud! ropar Maria, det var ju före kriget!

Jag hämtar kaffe och kanelbullar och Maja-Lova berättar om hennes senaste ”vän”.

En man ringde i julas på hennes dörr och ville sälja stora förpackningar med blandat julgodis.

Hon tyckte att han var så högljudd i trapphuset så hon sa till honom att stiga in istället för att stå där och skrika. Grannarna kunde ju bli störda. Sen den dagen kommer han ofta på besök och har alltid till Maja-Lovas stora förtjusning en bakelse med sig till kaffet. Ganska snart berättade han att han behövde 16000 kr till en bilreparation och snälla Maja-Lova lånade honom pengarna. Han har betalat tillbaka lite men inte allt. Han kommer då och då och har papper och penna med sig och går runt i lägenheten som om han skrev upp saker. Nästa gång skulle han ha sin syster med sig.

-         Snälla Maja-Lova, den mannen får du inte släppa in i din lägenhet. Lova det! Ja, så sa polisen också när de var och bytte mitt lås. De visste vem han var men han är väldigt trevlig…

-         Du kan väl va hos mig nästa gång när han kommer, säger Maja-Lova och tittar bedjande med sina vackra ögon och så byter vi telefonnummer.

-         Har du inga barn eller barnbarn som kan va hos dig om godismannen skulle komma, undrar jag.

-         Jo, jag har en dotter i Hökåsen, Ulla-Britta men hon tycker inte om att jag lånat ut pengar till mannen.

Efter tre trevliga timmar på gator, torg och café skiljs vi åt. Jag siktar in henne med riktning mot banken och hon surrar fast sin handväska på rullatorns handtag.

-         Vilket lätt byte hon är, tänker jag.

Sällskapssjuk och godtrogen, kan det va enklare för en fuling som vill åt hennes pengar.

Hela min bilresa ut till landet tänker jag på att jag på något vis måste få tag på hennes dotter.

När hon ser den avrivna papperslappen med mitt namn så måste hon tro att hennes mamma har släpat hem ännu en lurifax. Jag hinner precis parkera så ringer Maria, om möjligt mera speedad än på stan efter fyndvändan på Myrorna.

-         Ludde, Ludde du måste lyssna. Vet du vad mamma ska göra ikväll? Hon ska träffa Ulla-Britta från Hökåsen! De är bästa vänner! Är inte världen konstig? Fattar du? Maja-Lovas dotter är min mammas väninna!

Inkans jordgubbssnaps. ½ l brännvin ½ l söta, mogna jordgubbar 1 tsk socker lite limesaft Mosa jordgubbarna lätt Blanda med brännvin, socker och lime Låt dra i 2-3 dygn Sila Skål!

Det finns en by som heter By och ligger inte så långt ifrån Avesta. Där ordnar man varje år under sista veckan i juli något som kallas Slånkvicku (www.slankvicku.se). Massor av aktiviteter under en hel vecka och min favoritdag är klart måndagen med storloppis. Årets fynd blev två stora glasburkar/konserveringsburkar (fem liters) som jag kommer att lägga vita stenar i och sedan ställa ett stort blockljus i mitten. Perfekta sommarlyktor i trädgården och i lusthuset. Glasburkarna fick jag för 40 kr/st. Fynd nummer två bestod av fyra väggvaser i grönt. Vad ska du med väggvaser till, frågar den som inte är samlare. Om jag säger att jag redan har 24 stycken så behöver jag kanske inte förklara så mycket… De är väldigt vackra mot den gamla timmerväggen och bildar en egen tavla.  Ja, och så blev det ännu en lergök till midsommaraftonens lergöksorkester. Efter loppis åkte vi till Jäderholms och träffade Teddy och Gerhard, två härliga personligheter som driver Jäderholms Bed & Breakfast, serverar en dignande kakbuffé och har kurser i geologi och fotografi (www.jaderholms.com). På hemvägen passade vi på att förse oss med en enormt stor hängpetunia, basilika och stora squachplantor hos Kristina på Jultorpet (www.jultorpet.se). Hur vi lyckades få in allt i bilen är ständigt en gåta och idag var det extra tur att Shimba fått stanna hemma.

Av min granne Lisa på landet har jag fått en hel korg med sura körsbär eller klarbär som de också kallas. En hel del jobb med att kärna ur dem men väl värt den tid det tar. Servera dem varma till en god vaniljglass.

Körsbärskompott. Till 500 gr bär använde jag:

3 dl vatten 1 dl glögg 1 msk citronsaft 2 msk cognac 1 dl socker Låt puttra samman i 5 minuter

Lägg i de urkärnade bären och låt puttra ytterligare 10 minuter. Plocka upp bären med hålslev. Red av med 1½ tsk potatismjöl. Lägg tillbaka bären så att allt blandar sig igen. Låt svalna och frys in.