Cinque Terre – som en stor släktträff på E4:an.
Jag vandrar i byar skiftande i rosa, mint, turkost och gult.
Jag vandrar i dofter skiftande i citron, lime, mimosa och svett.
Jag vandrar i röster skiftande i italienska, franska, amerikanska, unga röster, gamla röster.
Cinque Terres välsignelse: makalöst vackert.
Cinque Terres förbannelse: ofattbart populärt.
Så skrev Per J Andersson i Vagabond juni 2004.
Jag kan bara hålla med.
Jag kommer med kvällståget från Genua till ett avspänt Monterosso, som precis håller på att gå in i dygnets andra andning. Uteserveringarna vid strandpromenaden dukar upp för middagsgäster som vill njuta av den vackra solnedgången. Vandrarna är nyduschade och tar fördrinken nere på den ännu varma klapperstensstranden.
Den svala mintvinden blandar sig med dofterna av tång och fisk. Dagens sista solstrålar får citronerna att lysa som stora guldklot i träden.
De kloka och välplanerade ler medlidsamt över sina drinkglas när de för tredje gången ser mig passera deras balkong med min tunga ryggsäck. Jag har inte gjort någon hotellreservation i förväg och får därför nöja mig med ett rum femton minuter bort från strandpromenaden, dela dusch och toalett med fem andra familjer samt lyssna på snälltåget som tjutande går in i tunneln just utanför mitt fönster.
- Här är helt fullt från maj till september, säger en belåten Tony som säljer skor, kepsar och vykort. På vintern åker jag till Amerika eller Australien och gör av med alla mina pengar.
Cinque Terre – de fem jordarna – ligger vid Riviera Levante i Ligurien.
Byarna – Monterosso, Vernazza, Corniglia, Manarola och Riomaggiore - ligger som små färgglada svalbon på klippor längs havet och du når dem alla till fots, via tåg eller från havet.
Numera är byarna skyddade av Unesco som kulturarv och du får betala en vandringsavgift på 3 euro/dag.
Efter en ordentlig frukost börjar jag min vandring. På en fallfärdig stenmur finns en handmålad karta uppsatt med tidsangivelse hur lång tid det tar att vandra mellan byarna. För mig med normal grundkondition bör det ta 2½ tim till nästa by. Jag undrar stilla hur lång tid det tar för det franska paret som envisas med att släpa och bära sin feta, kortbenta bassethund.
- Ciao! Bon Jour! Hola! Hej!
Det känns som om jag möter halva världen på den smala stigen som leder mellan Monterosso och Corniglia. Magar dras in, fötter pekar i sidled, ryggsäckar putar ut mot klipporna i havet – här är det smalt. Alla är väldigt vänliga och trevliga mot varandra och ingen vill rulla ut över branten. Räcken finns bara ibland. Jag slänger iväg beundrande blickar till alla dessa äldre damer som klokt nog tagit med sig sina stavgångsstavar. Jag får nöja mig med en krokig stav som jag hittar inslängd i en buske. Under ett olivträd sitter en äldre man och säljer citroner och små halvliters, kalla vattenflaskor. Klokt! Jag tar paus och sätter mig ner på hans lilla stenavsats.
Utsikten är så bedövande vacker att jag börjar sjunga Lena Ph:s ”det gör ont, ont, ont”
Ont i själen, ont i hjärtat, ont i benen…..
Landskapet ser ut som en svensk flagga. Turkosblått hav, gul mimosa, gula citroner.
-Jag bor i det lilla huset, säger Carlos och petar upp sin slitna Adidaskeps i pannan, nickar upp mot ett litet grått skjul, inbäddat i olivlunden. Jag kom hit för 40 år sedan och då fanns bara järnvägen som enda förbindelse mellan byarna. Bilvägen som finns nu har bara funnits sedan 1970-talet.
Jag köper två småflaskor med vatten och får en citron i dricks som tack för den korta pratstunden.
Efter ytterligare två liter vatten är jag framme i Vernazza. En ”Lady o Lufsen- stad” i miniatyr.
Färgglada hus, smala gränder, tvätt mellan husen, italiensk musik i gränderna, stora blompottor med överdåd av pelargoner, mindre blompottor med timjan och rosmarin, små, rara gubbar som småpratar på sofforna vid torget, tavernor med rödrutiga dukar och ett svalkande dopp i havet.
En tupplur på stranden och jag är redo för dagens sista etapp mot Corniglia.
Fyll på med vatten, upp med ryggsäcken på ryggen, dra ner kepsen och leta rätt på vandringsstaven. Vandringsleden är fortfarande smal, stenig och mycket uppåt. Så mycket uppåt att jag får sätta mig och vila benen efter bara en timme. Jag hittar en tjock trädstam med lagom lutning. Här har någon vilat benen före mig för stammen är fortfarande fuktig.
Kanske svett från Japan eller Holland. En elitidrottare springer förbi och tar denna vandring som ett enklare träningspass. Hans flickvän kommer tio minuter senare och har en ansiktsfärg som skiftar i rött och blått. Troligtvis är hon halvback i något korplag. Jag ser sen detta par flera gånger under dagen. Han står och väntar tills alla flåsande har passerat och sen rusar han förbi precis som den tecknade figuren Road Runner.
Jag får dela min trädstam med en pratglad och lagom svettig engelsman.
-Vet du att det berömda dessertvinet Sciacchetrà kommer från den här trakten?
-Vet du att vinradernas sammanlagda längd är fyra gånger längre än Kinesiska Muren?
-Vet du att du bör hedra en vinbonde genom att köpa med dig en flaska hem?
Jag svarar nej, nej, ja och undrar hur man lyckas med att odla något här överhuvudtaget.
Här krävs starka armar, starka ben och mycket tålamod. Det är svårtillgängligt med höga terrasser och långt till närmaste väg. Som hjälp har man på vissa ställen en linbana med små, grå vagnar att forsla skörden i.
Jag lovar min engelsman att både smaka och köpa vinet och vandrar sen vidare på en krokig stig genom vinterrasserna.
De vackra vyerna byts ibland ut mot ett berg med vattenflaskor i plast. Tur att alla lägger sina tomflaskor på ett och samma ställe. Det kanske alla tycker är en rättighet när man betalar 3 euro/dag för att få vandra här.
Den lilla byn Corniglia, på berget Macigno, ligger 365 trappsteg över havet och jag vandrar rakt in på bytorget. Ett underbart litet torg med små cafeér under den stora platanen.
Alla rum med havsutsikt är bokade så här gäller det att bli god vän med ortsbefolkningen.
Jag chansar på slaktaren, han ser tjock och godmodig ut.
Ett glas vin, en focaccia med mozarella och skinka från hans butik och vips har djungeltrumman gått från slaktaren till gubbarna på ljugarbänken till tanten i fönstret, till dottern på gården som står med en nyckel i handen och vill ha 600 kr för ännu ett fuktigt rum som har utsikt mot närmaste tegelvägg. Jag tar det.
Kvällens middag äter jag på en solnedgångsrestaurang med grillad nyfångad fisk och jordgubbar med Sciacchetràvin. Jag sover sen gott på mitt fuktiga rum och utsikten har just då ingen betydelse.
Efter frukost under platanen går jag med lätta steg de 365 trappstegen ner till vandringsleden som nu går längs med vattnet. Jag får många avundsjuka blickar från alla de som hängande i ledstänger och käppar flåsande kämpar sig uppåt.
- Okey, one more! Here we go! It´s a long way to Tipparary! De uppmuntrande tillropen är många och varierande.
Vandringen fram till Manarola är slätt som ett dansbanegolv.
Nu, när jag inte behöver hålla ögonen på var jag sätter fötterna kan jag på ett annat sätt njuta av naturens alla blommor, de små segelbåtarna på det turkosskiftande havet, ja, t.o.m. ryggsäcken börjar kännas lite lättare.
Jag träffar paret från Uppsala som har sitt hotell i Riomaggiore (den sista byn).
- Idag ska vi gå hela sträckan från Riomaggiore till Monterosso. Tidigare har vi bara gått lite dagsturer men idag tar vi hela vandringen.
En sträcka på 8 km. Låter inte så mycket men med tanke på hur naturen format stigen så kan det va nog så krävande. Jag är säker på att de tar tåget tillbaka hem på kvällen.
När jag kommer runt nästa krön ser jag Manarola för första gången. Små pastellfärgade hus klänger sig fast i den branta och karga klippan som uppkäftigt sticker ut i havet. De ser nästan ditmålade ut, lite overkligt. När jag fyller på min vattenflaska får jag dela kran med en törstig vit och grårandig katt. På torget bjuder jag några svartklädda gummor på jordgubbar men de tackar generat nej och föser bort jordgubbarna med händerna.
Katten är mera sällskaplig och gör mig sällskap genom byn. Viftar adjö med svansen och tar sikte på några nya vandrare som ska ledsagas genom byn.
Vandringen mellan Manarola och Riomaggiore kallas Via dell`Amore, kärlekens väg. En vandring som man helst gör på kvällen då 
solen sakta sänker sitt guldklot ner i havet. Jag går genom en kärlekstunnel med tusentals namn inristade i stenväggarna. Av alla dessa namn fastnar jag för ett ”Antonio – Lucilla forever”. Bredvid namnen är ett hjärta inristat. Inget årtal. Bara spretiga bokstäver som det måste tagit lång tid att rista in men den dagen hade de säkert all tid i världen. De har t.o.m.gjort en liten ram runt sina namn. Var finns de nu? Är de fortfarande ett kärlekspar?
I Riomaggiores hamn får jag plats vid ett tavernabord under det stora parasollet. Stolarna har solvarm metallsits och det svider till i skinnet när jag sätter mig. Ett glas kallt vitt vin och så husets specialitet carpaccio på bläckfisk, lite olivolja och bröd. Jag njuter i eftermiddagssolen och jag njuter av naturscenerierna som rullas upp på min näthinna när jag tänker på de två dagar som vandringen tagit. Den vackra naturen finns där alltid – den behöver jag inte leta efter. Det är bara de små uthyrningsrummen som jag måste leta efter. Nästa gång bokar jag i god tid!
Nu tar jag båten tillbaka till Monterosso, lutar mig tillbaka och njuter än en gång av färgglada små hus, vinodlingar och turkost vatten.
Text och bild: © Elisabeth Sjöberg Strand maj 2004
info@celebrationservice.se
Mera info på:
www.cinqueterre.com
www.cinqueterre.it
