Trendspaning på vår Formex 2014

Jag börjar min spaning med att lyssna på Jan Rundgren, designer och trendexpert. På 30 snabba minuter går han igenom de fyra trenderna som kallas Daydream, Indian summer, Deep flow och Down to earth. Jag antecknar så gott det går på mina lösa pappersark samtidigt som jag balanserar en vek pappmugg med skollhett te.

Det strama, avskalde vita lättas upp med färgklickar. Av trasmattor syr vi sittpuffar. Sofforna får gärna vara nedsuttna och i patinerat läder. Det vackra men lite bångstyriga linnetyget är numera färdigskrynklat redan då jag köper det. Hurra! ”Dirty lienen”, som det kallas. Photoprint på kuddar, gärna med djurmotiv. Mycket vintage från 40 och 50 tal. Mixa gärna glasen vid dukningen. Grått i olika nyanser. Och så mässing. Mässing har gått upp 20%. Mixa gärna grått med mässing.

Eftersom jag är väldigt svag för den industriella, lite rostiga och avskalade stilen så börjar jag med ett besök hos Basic Trading www.basictrading.se och hittar en favoritbyrå gjord av fönsterluckor och färgglada lådor. Samma stil finner jag på en trädgårdsstol hos Mr.Fredrik från Enköping. Både bord och stolar är tillverkat i återanvänd teak. www.mrfredrik.se. Långt ifrån rostigt är det i Lena Larssons monter www.designlenalarsson.se. Vackra pastelltavlor och små muggar med hjärtan på. Perfekt till Alla Hjärtans Dag. En rolig idé fick jag i en monter där man gjort ett soffbord av renslipade lastpallar och  placerat en gammal spegel som toppskiva.

Foto: Jeanette Strömbäck (collage) och Elisabeth Sjöberg Strand

Spaning på Formex vår 2013

 

Underbar jättespegel

Rostigt, blommigt och retro!

Jag är väldigt lycklig över att jag inte är inköpare med butik utan kan i eget tempo ta mig fram genom de tre stora hallarna. Utan köptvång och utan prestationsångest. Bara sakletning inför kommande event eller dekoruppdrag. Jag tar god tid på mig i Stadsmissions fantasifulla monter där man bl.a. sytt barnklänningar av gamla rutiga kökshanddukar, gjort decopage på slitna möbler och prinsesskronor av pärlplattor. Stadsmission har varit kloka att anställa designers som gör nya möbler eller kläder av material som lämnas in. Resultatet kan man se i en bok som heter Remake där man gett gamla prylar nytt liv. En bok som jag med glädje ska läsa och inspireras av.

Det är mycket retro, mycket rostigt och avskavt, mycket textilier i modern lapptäcksteknik, mycket blommigt och mycket ljusa pasteller i köket. Jag lyssnar på föredrag med Lotta Ahlvar, VD på Svenska Moderådet och jag lär mig följande:

I New York har Melittakaffet blivit trendigt, vi använder svensk kalksten istället för marmor från Italien, att odla ätbart är mera trendigt än att odla rosenbuskar, vi återupptäcker vår egen hemslöjd, vi inreder med mera teak och heltäckningsmattor, vi använder naturfärger och poppiga pasteller, vi ger mer tid åt trädgården som inte bara består av prunkande rabatter och vi konsumerar utan att äga d.v.s. vi lägger pengar på resor, restauranger och upplevelser.

Jag träffar Lena Larsson, min gamla utställarkompis som jag ”förr i världen” delade monterplats med. Nu har Lena designat en ny hjärtserie med muggar och skålar, blomtavlor och en ny cd Här och Nu. Produktivt! (http://www.designlenalarsson.se). På Ceannis ser jag ett riktigt vill-ha-bord med slitna bruna plankor, blåmålade kanter och med en kakelplatta lite på sniskan som om den bara var ditslängd. Min favoritsjal i multifärger och med bollfransar finner jag på By Carima. Där hittar jag även vackra turkosa lyktor. Jag såg många, många lyktor men inga var som dessa. (www.bycarima.se) Se bild nedan. Jag finner vackra kuddfodral på Reunion Home och en fullständigt galen fåtölj på Interiörhuset. Gratisväskan från Formex har redan spruckit två gånger och efter tio timmars spanande och insamlande av kataloger är även väska nummer tre sprickfärdig. Dags att åka hemåt, börja leta handdukar och sy små klänningar till lilla Lilly.

Reunion HomeTavla Lena LarssonBy CarimaBy Carima

Starka ben men svaga magmuskler.

   Efter att krasst konstatera att jag har mer styrka i benen än i magen köper jag mig ett träningskort på Friskis & Svettis (www.friskissvettis.se). Ett Allkort på sex månader. Det innebär i stort sett att jag är välkommen till alla pass men så här i början tänker jag koncentrera mig på gympa bas och indoorwalking (hålligång på crosstrainingmaskin).

   Bas onsdag klockan 11.30 verkar helt perfekt. Med mina 60+ upptäcker jag att jag är yngst i den välfyllda lokalen. Jag kilar in mig mellan en dam i grått pannband och en man med ABB t-shirt. Det är tre män i lokalen, antagligen skämmigt att gå på ett baspass. Samtliga bär t-shirts med spår av tidigare arbetsplatser ABB, Bombardier och Prevas. Samtidigt som jag räknar in männen petar damen frenetiskt på sitt pannband så att det ska sitta perfekt.  Som när Stenmark rättade till sina skidglasögon innan han slängde sig ut mellan slalomkäpparna. Varför har man pannband, undrar jag stilla. Så svettigt blir det väl inte. Musiken drar igång och vi börjar alla stampa taktfast på stället. Övningarna avlöser varandra och efter halvlek får vi springa runt ett varv i lokalen. Det är nu jag ser en ljusglimt i de tre männens ögon. Skoltiden med skeppsbrott i gymnastiksalen är tillbaka. Det är som att lägga i en överväxel. Alla tre tar yttersväng och jag nästan hör hur de räknar högt hur många damer de hinner varva. De korta fladderbyxorna står rakt ut och de får något vilt i blicken.

   Tillbaka till min pannbandsgranne och nu börjar magövningarna. Inga avancerade men jag känner bestämt att jag jobbar mera med nacken än med magmusklerna. Inte så konstigt, de finns ju inte. Rulla över på rygg, cykla i luften, pressa svanken mot golvet. Upp på alla fyra och sträcka ut  kroppen diagonalt. Avsluta med armhävningar. Upp och hoppa!  Nu ska vi göra  någon form av twist där fötterna först är ihop och sedan twistar vi dem längre och längre ut. Whooops, jag ska visst träna knipövningar också… Slänger en avundsjuk blick på de tre skeppsbrottsmännen som t.o.m. skulle kunna hoppa svikthopp helt obehindrat. På fredag blir det indoorwalking.

Fallfrukt och äppelflarn

På marken ligger det fullt med fallfrukt som ingen tar till vara. Här i Västerås brukar grannarna sätta ut korgar med frukt så vem som helst kan ta några äpplen med sig hem. I helgen var jag ute i Vittinge och plockade med mig en hel korg med lite kantstötta men goda Åkerö. Passar jättebra till enkla och goda äppelflarn.

Äppelflarn

1 paket smördeg

3-4 äpplen

Mandelmassa

Kanel, kardemumma, råsocker

Sätt ugnen på 225 gr

Tina smördegsplattorna, tryck ut dem lite annars blir det för degigt

Täck smördegsplattorna med riven eller hyvlad mandelmassa (lägg den först i frysen så blir den mera lätthanterlig)

Skala och skiva äpplen och lägg dem ovanpå mandelmassan

Pudra över kanel, kardemumma och råsocker

I ugn 15-20 min.

Ät flarnen ljumma med vaniljglass eller vispad grädde

Går enkelt att frysa i foliepaket och värm dem lätt i ugn

God dessert att ta fram i vinter.

En lyckad skrivarkurs på Rhodos. Vill du följa med nästa år?

Inspirerande miljöSunwing Kallithea

 - Vad är en skrivarkurs?

 - Vad lär man sig? Jag kan stava och jag kan skilja på subjekt och predikat. Vad ska jag där och göra?

   Maria Wells och jag gick en skrivarkurs på Rhodos 2009. Sedan dess har vi givit ut en citatbok, en kokbok och två kåseriböcker. (Ta en paus – om du hinner 2012, Soppatorsk 2010, Mammatankar 2011 och Mammafällan 2009). Samt medverkat i två antologier (Livspusslet 2011 och Mera kackel 2010).

   Att skriva är ett hantverk och det tar tid att lära sig. Världen är just nu fylld av skrivarkurser och det gäller att välja en kurs med stor omsorg. I år stod Maria och jag som arrangörer och vi anlitade en etablerad författare som lärare.

   Vi flög med Thomas Cook Airlines (www.thomascookairlines.se) och bodde på underbara Sunwing Kallithea (www.ving.se/sunwing) där vi även hade vår kurslokal. Vi är noga med att det blir en grupp som trivs tillsammans och som känner värme och stöttning från varandra. Gruppen är aldrig större än 10-15 personer vilket garanterar hög kvalité på utbildningen. I år bestod gruppen av sju skrivglada , fantastiska kvinnor och män. Några hade skrivit texter inom sina arbeten, några ville testa om de över huvud taget hade någon skrivartalang och någon hade gett kursen till sig själv i 50 års present. Som regel var lektionstiden mellan 10-14, vilket innebar ledig eftermiddag för egna skrivövningar, intressanta samtal med nya vänner eller lite sol & bad. Eftersom vi bodde på Sunwing fanns även möjligheter till spa, yoga och vattengympa. 

   Både Maria och jag är väldigt sociala av oss och måna om att gruppen mår bra vilket innebar att vi på kvällarna arrangerade middagar på några av våra favorittavernor. Givetvis var det upp till var och en att följa med på kvällsaktiviteterna men alla ville ha mat och alla ville umgås. Vi åkte till Yannis i Koskinou där vi satt vid långbord i en smal blå-vit gränd med mogna vindruvor som tak. Drink i Christos Garden bland hans tavlor med bymotiv av grekiska gubbar och gummor. Middag på Wonder med en sås så god att gästerna bad om sked. Sista kvällen upplevde vi en oförglömlig kväll i Marco Polos trädgård, långbord under platanen och med Rhodos bästa mat i grek-italiensk stil. Vi brukar även lägga in en stranddag då alla får skrivuppgifter och sitter på tavernans blå trästolar och får inspiration från den vackra omgivningen. Kala klippor, turkost vatten och med rökiga dofter av nygrillad calamares.

Nästa kurs beräknas bli vecka 36 år 2013. Kursavgiften är 7500 kr. Flyg och boende bokar var och en på egen hand.

 Maila gärna ditt intresse till info@celebrationservice.se eller maria@wellsmusic.se

Några röster från årets kurs:

Jag kom, jag såg, jag skrev (Jonas Bergquist)

Kunskap och inspiration i den bästa blandningen. TACK! (Rune Lindohf)

Efter denna underbart proffsiga skrivarkurs kom jag hem med en skrivarglöd som jag inte trodde fanns. Tack alla fina kursare och tack Ludde och Maria (Christine Mårtensson).

Pensionärsremsan och jag!

- Är du inte klok, köper du fortfarande SL biljett till normalpris? frågar min 1½ år yngre väninna Mia.
- Ja det är klart, jag har inte fyllt 65. Jag är ju bara 64.
- Who cares, tror du verkligen att de frågar?
- Jamen, måste jag inte ha ett pensionärskort?
- Frågar dom så ta det som en stor komplimang.

   I två dagar går jag och laddar inför mitt inköp så att orden ska ligga rätt och naturligt i munnen.
Med bestämda steg kliver jag in på Pressbyrån vid Zinkensdamm och närmar mig disken med kassaapparaten.
Bakom ett berg av kanelbullar, bananer och varmkorv döljer sig en liten man med ostasiatiskt påbrå.
- En pensionärsremsa tack, säger jag med övertydlig röst. Rösten tycks eka mellan Svensk Damtidning och Expressens TV- bilaga.
- Det blir 120 krona, tack. Kvitto?
För att verka ett par år äldre fibblar jag ordentligt med kontokortet. Vänder det bakofram och låtsas inte hitta var jag ska stoppa in det.
- Damen har chip, säger mannen och pekar med sin längsta nagel på en liten springa högst upp på apparaten. Tålmodigt visar han den gamla damen till rätta.
   Ja, det där gick ju riktigt bra, tänker jag med en glad hundsuck. Nu ska jag bara ta mig igenom spärren också. Andas djupt, räck fram remsan. Mannen från Uganda är till min förvåning mera intresserad av sin inhemska tidning än av damen med pensionärsremsan. Jag åker därefter tunnelbana till Östermalmstorg, buss 4 till St. Eriksplan. Ingen höjer så mycket som på ett litet ögonbryn och jag känner mig riktigt gammal.
   På nattbussen över Västerbron träffar jag min väninna Maria. Med glädje och viss avsky visar jag upp min pensionärsremsa och frågar om hon vet hur den ser ut med en extra röd rand i kanten.
- Ja det är samma som tonårsbiljetterna.
- Tack för den, nu äntligen förstår jag varför jag inte har fått visa leg på hela dagen.
- Jag är den eviga tonåringen.

Jag följde med Tara till Sandhamn och fick skrivinspiration

Vi vill alla nå toppen

Jag var inte ensam. Jag hade sällskap av 70 härliga kvinnor från hela vårt land. En blandad skara i bästa Tara-åldern. Själv tillhör jag nog enligt passet mera M-åldern, men det är passet det. En del kom från Stockholm, en del från Malmö och en del från Umeå. Vi var alla på väg till Seglarhotellet i Sandhamn för att bli ”nya deckardrottningar”. När det gäller skrivarkurser kan vi anstränga oss hur mycket som helst. Vi struntar i att vi reser ensamma. Alla hittar sin plats och slinker in i gemenskapen direkt.
Redan på båten fick vi av Tara en välfylld goodiebag som bl.a. innehöll böcker från våra inspiratörer/lärare Christina Stielli, Barbara Voors och Viveca Sten. Prassel, prassel, tissel, tassel. Nyfikna blickar och mycket leenden.
Ann Fredlund presenterade Christina Stielli som själv presenterade sig med orden ”Jag är en enastående mamma som hatar grått hår och läsglasögon.” Sen peppade hon oss om motivation, disciplin och hur vi kommer igång med vårt skrivande. Man måste sätta en deadline när det ska vara klart annars kommer man aldrig igång på allvar. Så sant!

Ann Fredlund, Christina Stielli, Barbara Voors

Hamn i vila

Maria Wells och Carina Jäderström

Viveca Sten













Hela lördagen hade vi föreläsningar och skrivövningar. Barbara Voors talade om dramaturgi, dvs inte bara vad vi berättar utan hur vi berättar och ur vems perspektiv vi berättar. Viveca Sten lärde oss de olika byggstenarna som ingår i en deckare och hur man skriver en kriminalroman. Eftersom alla Vivecas deckare utspelar sig på Sandhamn så gick vi under lunchen runt på ön med en karta och letade upp kända platser som Missionshuset där Kicki hittades, Brandska villan, hålan där Thorwald stängdes inne, Trouville o.s.v. Under kvällen satt vi i puben och skrev på våra egna berättelser, badade tunna, tog behandlingar i spa-avdelningen, åt god mat, umgicks och fick nya vänner. Vilken helg!

När olivträdet flyttar in tänder jag ett ljus på kyrkogården

När olivträdet placeras på gamla cykelkärran är sommaren definitivt förbi. Denna Allhelgonahelg var det åter dags för olivträdet att flytta från lusthuset in till stugvärmen i sommarhuset. Det är iallafall lite varmare än ute i glashuset som inte är vinterbonat. Nu står det på en tjock skiva cellplast och krukan är invirad av lager på lager med bubbelplast. Det går endast att skymta alla vackra stenar och keramikskärvor som toppar jorden på krukan.  Jag fick olivträdet tillsammans med en stor burk Kalamataoliver av mina härliga väninnor som alla älskar Grekland och tyckte att jag borde ha ett olivträd i lusthuset. Ingen tänkte väl då på köldknäppar och hur det ska hanteras över vintern. Nu står det tryggt på verandan och får en slurk vatten varannan månad. Förra sommaren planterade vi vinrankor i hörnen på lusthuset. Även den gamla vinstocken som vi flyttade från Västerås. ”Benranglet” till vinstock som bestod av torra pinnar och inga blad har i sommar fått tjäna som stöd åt tomatplantorna. Idag upptäckte jag till min glädje att det kommit nya skott vid roten och min förhoppning är att de ska orka rota sig långt ner och leva sitt eget liv i vinter och få vatten via naturen. I nästa hörn växer en av de nyplanterade vinrankorna. Jag har i uthuset hittat en gammal elstolpe som blir ett perfekt växtstöd. Ut och leta gamla, rostiga elstolpar – de är både originella, praktiska och vackra. Vinrankan tycker om att klänga runt den rostiga stolpen. Den här unga plantan är jag mera orolig för hur långt ner i jorden den hunnit rota sig. Svar får jag till våren men just nu känns det långt dit.
Mina hortensior som står i odlingsbingen är nästa ”bekymmer”. Förra vintern lät jag dem stå kvar bara för att upptäcka att alla hade förfrusit och torkat ihop men det kunde jag ju förstå. I år testar jag att jordslå några av dem utomhus och några klipper jag ner och sätter i kruka inomhus. Det påstås att de som står kvar ute över vintern aldrig mera går i blom men min granne i Västerås har en hel ”häck” med blommande hortensior varje år. Vårt lusthus ligger i växtzon 4 och det kan göra viss skillnad.
Den gamla pannmuren har varit en bra vattensamlare för regnvatten och den har ju t.o.m. en praktisk avtappningskran. Så här års måste allt vatten tömmas ut så det inte fryser sönder och de stora magnumflaskorna som upp o nervända tjänat som extra vattendosörer åt blommorna får nu gå i vinterförvaring.
Alla stolsdynor och plädar ligger nu som stela lutfiskar i vaccumpåsar. Tack för den uppfinningen! Förra vintern slarvade jag med dynorna och mössen hade skumgummiparty minst en gång i veckan. Mössen har redan börjat sina partyn inne i huset och som vanligt är det röda locket på Aromatburken mest populärt.
Några äpplen sitter fortfarande kvar på sina bladfattiga grenar. Har gjort en god äppelchutney med ett kryddigt recept från Trädgårdsfredag.
 Äppelchutney(4 portioner)
1 kg äpplen
2 st gula lökar
2 st vitlöksklyftor
2 tsk gula senapsfrön
2 tsk bruna senapsfrön
1 msk korianderfrön
4 st lagerblad
2 st krondill
2 st röd chili
1 tsk salt
2 dl socker
0,75 dl 12% ättika
1 dl vatten
Skala och hacka löken grovt.
Ta ut kärnorna ur chilifrukterna och hacka eller strimla ner dem.
Lägg lök,chili och samtliga kryddor i en tjockbottnad kastrull och tillsätt socker och vatten.
Låt allt koka upp och låt det koka tills vattnet nästan har dunstat bort.
Skär bort kärnhuset från äpplena och skär sedan ner dom i bitar ca 2×2 cm.
Tillsätt äpplen och ättika till löken och kryddorna.
Koka hastigt upp allt och låt det koka tills en stor del av vätskan har avdunstat.
Smaksätt eventuellt med  lite mera ättika i efterhand.
Häll upp i ren glaskonserv, sätt på locket och vänd burken uppochner under nedkylningen – då bildas det ett vaccum som förlänger hållbarheten.

En meter pizza på Sardinien!

En meter pizza

Pizza Hizza

I Alghero på Sardinien finns Les Arenes som gör fantastiskt goda pizzor på en halvmeter och en meter. Tunna pizzor med mycket fyllning. Variationerna är oändliga. Beställer du en meter så får du plats med tre olika fyllningar. Efter en heldag i utflyktsbilen kände vi oss lagom lata för pizza på terassen på vårt hotel San Marco(www.hotelsanmarcoalghero.com). Vi bestämmer oss för en Quattro stagioni, en vegetarisk och en lite mera diffus med lök, ost och ruccola. Allt förpackas i en  enmeter lång, svajig kartong. Pelle utses till kvällens pizzabud och med lätta steg går han de 500 meter som skiljer pizzabagaren från vårt hotell. Med lite tyngre och släpigare steg går han tillbaka med pizzakartong och fem hundar i släptåg. Med en kartong som doftar förföriskt får han omgående strandens och gatans herrelösa hundar efter sig. En tävling utbryter om vem som kan hänga sig kvar längst i de tampar som hänger och slänger från byxan. Blandrasboxern vinner och släpper inte taget förrän han åter når hotelldörren. Då är han en tamp fattigare men pizzan är fortfarande helt intakt. Så här dags tror Pelle att han klarat uppgiften som pizzabud och börjar så smått att pusta ut. Nu väntar bara en hissfärd till tredje våningen. Hissen är upptagen men siffrorna indikerar att den är på väg ner. Under tiden måttar Pelle med kartongen och inser att den kommer inte att gå in på bredden. Ut kommer en, två, tre personer och nu in med pizzan. Efter 50 cm går hissdörren gnisslande igen och kartongen får en kraftig midja och reser sig på högkant. Dörren öppnas automatiskt och nu ett nytt försök. Denna gång hinner 75 cm komma in i hissen innan oliverna målar golvet svartprickigt och ruccolan gör oregelbundna mönster på spegeln. Nu har kartongen fått så många kyssar att det är fullständigt ovidkommande vilken sort du beställde. Pelle har åstadkommit en helt ny smak Pizza Hizza med oliver och ruccola.

Om några dagar kommer ett längre resereportage om Sardinien med tips på bad, shopping, restauranger och utflykter.

Tina Thörner får soppatorsk på bokmässan!

Tina Thörner

Tina Thörner

Colin Moon, jag, Ingegerd Hedberg, Maggan Lindgren

Dolph Lundgren

Emma Wiklund












Först tar jag en bild på Tina Thörner när hon signerar sin bok 20 år med grussprut i rallycirkusen (www.tinathorner.se). Jag gillar Tina, hon är spontan, modig, härlig och talar en underbar värmländska. Går vidare och fotar en svettig Dolph Lundgren och en skrattande Emma Wiklund. DÅ slår det mig – Tina Thörner ska klart ha en soppatorsk. Vem annars? Hon blir glad och lovar att höra av sig via mail.
Jag är på bokmässan och är en del av Mercuri kongress (www.mercurikongress.se) färgglada monter. Colin Moon charmar och signerar, Ingegerd och Maggan säljer böcker, bjuder på hembakade kanelbullar och kaffe. Jag är ”inkastare”, paparazzifotograf och däremellan signerar jag min min kokbok.
I de stora montrarna tillhörande Bonnier, Nordstedts, Natur & Kultur och Piratförlaget kokar det av aktiviteter. Författarframträdandena avlöser varandra med intervjuer och signeringar. Köerna ringlar sig långa till Jan Guillou och Camilla Läckberg. I montern för Forma Books går det inte att komma fram, tvärstopp. Anledning; Maria Montazami är på ingång. Avspärrningar och köer värre än vid ett kungabesök. Jag lyckas ta mig runt signeringsdisken och fråga mig inte hur det gick till men plötsligt står jag i en fålla för VIP och pressfotografer. Det är Ulf Elfving, Ola Lauritzson, Ulrika Davidsson, en fotograf och jag. Fotografen sneglar på min kompaktkamera och frågar förvånat hur jag hamnade här.
- Lugn jag täcker upp, stå kvar bara, säger han vänligt.
Jag bannar mig själv över att jag inte tog med mig min stora Nikon med långtele. Det hade onekligen sett mera proffsigt ut. Personalen i montern kommer fram och frågar vilka jag fotograferar för. Jag sträcker på mig, spänner ögonen i dem och säger med tydlig röst.
- För Mercuri och med det lät de sig nöjas.
Därefter ser jag ett blont, gungande skepp komma genom folkhavet. Folk viker sig åt sidan och Maria Montazami skrider in i lokalen. Några småtjejer sträcker fram påsar med ostbågar för det har de sett på TV att Marias bror tar med sig till Amerika. Maria och jag är lika långa men hon har alltid sina höga klackar och då når hon lätt 190 cm. Hon syns, både med och utan klackar. Vänligt tar hon mikrofonen och tackar alla för att de väntat på henne. Alla ska få autografer och signering av hennes bok Välkommen hem till Maria Montazami. En timme är avsatt men med tanke på den långa kön lär det nog bli både två och tre timmar.
Mässan är till för att knyta nya kontakter och hålla liv i gamla. Jag träffar min duktiga skrivarkurslärare Lotta Lundberg (www.lottalundberg.com). Hon har just kommit ut med sin bok Visklek och har under mässdagarna bl.a. haft högläsning i Betlehemskyrkan och lett samtal med KG Hammar. Jag träffar Marianne Schmidt som lever i södra Tunisien och arrangerar dromedarturer med övernattning i beduintält ute i Sahara (www.levainuet.nu). Hon har även gett ut en bok som heter Dromedarer i Douz där vinsten går till djurfoder. Jag träffar Inga-Lisa snart 90 år som åkt ända till mässan för att ge mig en chokladask som uppmuntran. Tack!

Martina Haag

Henning Mankell

Mario Vargas Llosa

Camilla läckberg












På bokmässan finns ca två milj. boktitlar. Konkurrensen är hård som sten för att få ge ut en bok. Sören Bondeson, lärare på Skrivarakademin, har gett ut en handbok i att skriva en kriminalroman Konsten att döda. Han håller välbesökta seminarier och i publiken finns alla de med sina egna deckardrömmar. Han uppmanar sina lyssnare att tänka nytt. Varje deckare kan inte börja med ett lik i vassen som hittas av en man med hund.
Jag säger som Lotta Skriv! Skriv! Skriv! Ge inte upp!

Senaste kommentarer

    webbdesign Primaleve